var okunnig om, att jag skulle få den äran att se ers majestät, klutade jag ut mig i dessa kläder, men icke desto mindre skall ers majestät i mig finna den mest tillgivne tjänare, vad ers malestät än täckes befalla.
— Chevalier d'Herblay, sade lord Winter, är en av dessa konung Ludvig XIII:s tappra musketörer, varom jag redan talat med ers majestät.
Därpå tillade han, vänd till Athos:
— Denne herre är den ädle greve de La Fère, vars lysande rykte är ers majestät så välkänt.
— Mina herrar, sade drottningen, jag hade för några år sedan till mitt förfogande ädlingar, skatter och arméer … vid en vink av min hand stod allt detta till min tjänst. I dag däremot — det skall kanske överraska er, men till att utföra en plan, som skulle rädda mitt liv, har jag endast lord Winter, en beprövad vän sedan tjugu år, och er, mina herrer, vilka jag nu ser för första gången och blott känner som mina landsmän.
— Det är nog, madame, svarade Athos, i det han bugade sig djupt, om tre mäns liv kunna rädda edert.
— Tack, mina herrar. Men hör mig, fortfor hon, jag är icke blott den mest beklagansvärda bland drottningar, jag är även den olyckligaste bland mödrar, den mest förtvivlade bland makar; mina barn, två av dem åtminstone, hertigen av York och prinsessan Charlotte, äro långt borta från mig, blottställda för ärelystna människors och fienders förföljelser. Min gemål konungen framsläpar i England ett så bedrövligt liv, att jag icke överdriver, om jag säger er, att han söker döden såsom något önskvärt. Se här, mina herrar, det brev, han sänt mig genom lord Winter. Läs!
Athos och Aramis urskuldade sig.
— Läs, upprepade drottningen, jag vill det.
Athos läste med hög röst det brev, vi redan känna och vari konung Karl frågade, om man i Frankrike skulle bevilja honom gästfrihet.
— Nåväl? sporde Athos, då han slutat läsningen.
— Nåväl, svarade drottningen, kardinalen har vägrat.
De båda vännerna växlade ett föraktligt småleende.
