— Och nu, madame, vad kunna vi göra? frågade Athos.
— Hysa ni något medlidande för så mycken olycka? sade drottningen upprörd.
— Jag hade äran fråga ers majestät, vad ni önskar, att herr d'Herblay och jag skola göra för att tjäna er. Vi äro beredda.
— Ah, min herre, ni har i sanning ett ädelt hjärta! utropade drottningen i ett utbrott av innerlig tacksamhet, medan lord Winter såg på henne, som om han ville säga: Ansvarade jag inte för dem?
— Och ni, min herre? sade drottningen till Aramis.
— Madame, svarade denne, överallt dit greven går, vore det än till döden, följer jag honom utan att fråga varför, men när det är frågan om att tjäna ers majestät, tillade han, i det han med sina ungdomsdagars hela behag blickade på drottningen, då skyndar jag före greven.
— Nåväl, mina herrar, svarade drottningen, eftersom det verkligen är så, att ni vilja ägna ert bistånd åt en olycklig furstinna, som hela världen övergivit, så hör, vad ni kunna göra för mig! Konungen är med några adelsmän, vilka han var dag fruktar att förlora, ensam mitt ibland skottarna, vilka han misstror, ehuru han själv är skotte. Sedan lord Winter lämnat honom, har jag ingen ro, mina herrar. Nåväl, jag begär mycket, kanske alltför mycket, ty jag äger ju ingen rätt att begära något alls; begiv er till England, förena er med konungen, bliv hans vänner, hans skyddsvakt, följ honom i striden, var honom nära i hans boning, där försåt varje dag hota honom, och i gengäld för den uppoffring ni göra, mina herrar, lovar jag, icke att belöna er, ty jag fruktar att detta ord skulle såra er, men att älska er som bröder och värdera er högst av alla, näst min make och mina barn, det svär jag inför Gud!
Och drottningen lyfte långsamt och högtidligt sina ögon mot himlen.
— Madame, sade Athos, när skola vi fara?
— Ni samtycka alltså? utbrast drottningen med glädje.
— Ja, madame. Jag tycker bara, att ers majestät går alltför långt, då ni lovar att överhopa oss med en vänskap, så vitt utöver vad vi förtjäna. Vi tjäna Gud, madame, då vi tjäna en
