så olycklig furste och en så dygdig drottning. Madame, vi tillhöra er med kropp och själ.
— Ack, mina herrar, utropade drottningen, rörd ända till tårar, detta är det första ögonblick av glädje och hopp, som jag fått uppleva under de sista fem åren. Ja, ni tjäna Gud, och som min makt är alltför begränsad att kunna vedergälla en sådan tjänst, är det han, som skall belöna eder, han, som i mitt hjärta läser all den tacksamhet, jag hyser för honom och eder. Rädda min make, rädda konungen, och ehuru ni inte fästa er vid den belöning, som kan tillfalla er på jorden för denna ädla handling, så låt mig ändå nära den förhoppningen, att jag en dag får återse er för att själv kunna tacka er. I förväntan härpå stannar jag kvar här. Är det något ni önskar av mig? Jag är från denna stund eder vän, och då ni ägna mig er tjänst, bör jag också tjäna er tillbaka.
— Madame, svarade Athos, jag begär ingenting annat, än att ers majestät täckes ihågkomma oss i sina böner.
— Och jag, sade Aramis, är ensam i världen och har blott ers majestät att tjäna.
Drottningen räckte dem sin hand, vilken de kysste, och sade därefter med låg röst till Winter:
— Om ni behöver pengar, så tveka inte ett ögonblick. Tag sönder de klenoder, jag lämnat er, frånskilj diamanterna och sälj dem åt någon jude; ni får femtio eller sextiotusen livres för dem, giv ut dem, om så behövs, och må först och främst dessa ädlingar behandlas såsom de förtjäna, det vill säga som furstar.
Drottningen hade två brev färdiga, det ena skrivet av henne själv, det andra av hennes dotter, prinsessan Henriette. Båda voro ställda till konung Karl. Hon lämnade det ena åt Athos och det andra åt Aramis, så att, om slumpen skilde dem åt, de ändå skulle ha introduktionsbrev till konungen båda två. Därefter avlägsnade de sig.
Nedanför trappan stannade Winter.
— Nu gå vi åt var sitt håll, mina herrar, för att undvika misstankar, sade han, och låt oss klockan nio i kväll mötas vid Saint-Denisporten. Vi rida mina hästar, så långt de förmå
