— Låt oss locka dem med oss.
— Denna hemlighet tillhör inte oss, Aramis, och vi böra därför inte inlåta någon i vårt förtroende. För övrigt, om vi skulle taga ett sådant steg, skulle vi synas tvivla på oss själva. Låt oss sakna dem oss emellan, men inte tala därom.
— Du har rätt. Vad gör du i kväll? Jag är tvungen att uppskjuta två saker.
— Är det sådana, som kunna uppskjutas?
— Anfäkta, jag måste väl!
— Vilka äro de då?
— Först och främst en värjstöt åt koadjutorn, som jag i går kväll träffade hos fru de Rambouillet, och som jag tyckte tog sig en besynnerlig ton mot mig.
— Fy då … en tvist präster emellan! En duell mellan bundsförvanter!
— Ja, vad skall man göra, min vän? Han är en slagskämpe och det är jag också. Han är ofta ute på kärleksäventyr, och det är jag med. Hans kaftan besvärar honom, och jag tror, att jag är led på min, jag inbillar mig ibland, att han är Aramis och jag koadjutorn, så stor är likheten oss emellan. Detta mitt andra jag tråkar ut mig och ställer mig i skuggan. För övrigt är han en bråkmakare, som kommer att fördärva vårt parti. Jag är övertygad om att om jag gåve honom en örfil, som jag i morse gjorde med den där lille borgaren, som stänkte ned mig, så skulle det förändra sakernas utseende.
— Och jag, bäste Aramis, svarade Athos helt lugnt, tror att det endast skulle förändra herr de Retz’ utseende. Låt därför sakerna förbli som de äro. För övrigt tillhöra ni inte längre er själva; du tillhör drottningen av England, och han fronden. Därför, om den andra saken, som du beklagar, att du inte kan uträtta, ej är viktigare än den första …
— Jo, den är mycket viktig.
— Uträtta den då genast.
— Dess värre står det mig inte öppet att kunna uträtta den vilken timme jag behagar. Det måste ske på kvällen, sent på kvällen.
— Jag förstår, svarade Athos småleende, vid midnatt.
