— Så ungefär.
— Nå, min vän, sådana saker kunna uppskjutas, och du måste uppskjuta den, synnerligast som du vid din återkomst har en så god ursäkt att anföra.
— Om jag återkommer, ja.
— Nå, om du inte återkommer, vad rör det dig då? Var då en smula fornuft1g, Aramis, du är inte tjugu år längre nu, min bäste vän.
— För tusan, det vet jag nog! Jag önskar, att jag det vore!
— Ja, sade Athos, då skulle du säkert göra rätt vackra därskaper! Men nu måste vi lämna var andra. Jag för min del har ett par besök att göra och ett brev att skriva. Kom och hämta mig klockan åtta, eller vill du hellre att jag väntar dig till supé klockan sju?
— Ja, mycket gärna. Jag för min del har tjugu besök att göra och lika många brev att skriva.
Därmed skildes de. Athos gick att avlägga en visit hos fru de Vendome, lät anteckna sitt namn hos fru de Chevreuse och skrev följande biljett till d'Artagnan:
»Min bäste vän! Jag reser bort med Aramis i och för en
viktig angelägenhet. Jag skulle gärna vilja taga avsked av
dig, men hinner inte. Glöm ej, att jag skriver till dig för att
försäkra dig om min innerliga tlllgivenhet.
Raoul har rest bort till Blois och är okunnig om min avresa. Vaka över honom under min frånvaro så mycket du förmår, och om du om tre månader ej hört av mig, så säg honom, att han öppnar ett förseglat paket med hans adress, vilket han skall finna i Blois i mitt bronsschatull, vartill jag skickar dig nyckeln.
Omfamna Porthos å Aramis och mina vägnar. Farväl tills vi råkas eller kanske för alltid!»
Han skickade Blaisois med detta brev.
Aramis infann sig på utsatt timme. Han var klädd som kavaljer och bar vid sidan sin gamla värja, som han så ofta dragit och som han nu mer än någonsin var redo att draga.
— Vet du, sade han, jag tycker ändå, att vi göra orätt i att
