fara bort så här, utan att lämna ett ord till avsked åt Porthos och d'Artagnan.
— Det är redan gjort, min vän, svarade Athos, jag har ombesörjt den saken och omfamnat dem båda å dina och mina vägnar.
— Du är beundransvärd, min käre greve, sade Aramis. Du tänker på allt.
— Nå, har du tagit ditt parti i avseende på vår resa?
— Ja, helt och hållet, och nu, då jag tänkt närmare på saken, är jag ganska nöjd med att i denna stund få lämna Paris.
— Det är jag också, svarade Athos, och jag beklagar blott, att jag inte fått personligen omfamna d'Artagnan, men den skälmen är så slug, att han skulle ha gissat våra planer.
Vid slutet av supén återkom Blaisois.
— Min herre, sade han, här är svar från herr d'Artagnan.
— Men jag sade inte, att det skulle vara svar, din tok.
— Nej, jag gick också min väg utan att vänta därpå, men han lät kalla mig tillbaka och lämnade mig det här.
Han räckte Athos en skinnpung, som var helt rund och gav ett klingande ljud. Athos öppnade den och tog först ut en liten biljett, avfattad i följande ordalag:
»Min bäste greve!
När man reser bort, synnerligast på tre månader, här man aldrig nog pengar; jag påminner mig vår förlägenhet förr i världen och skickar dig härmed hälften av min börs. Det är pengar, som jag lyckats avpressa Mazarin.
Vad det beträffar, att vi inte mer skulle återse varandra, så tror jag inte ett ord därav; då man äger ditt mod och din värja, så tar man sig fram överallt.
Farväl således tills vi råkas, och inte för alltid.
Jag behöver väl icke säga, att alltifrån den dagen, då jag såg Raoul första gången, har jag älskat honom som min son; var likväl övertygad om, att jag innerligt ber till Gud att slippa bli hans far, ehuru jag skulle känna mig stolt över att ha en sådan son.
