— Vad säger du om den där frågvise gynnaren? sade Aramis.
— Jag antar, att det är en landsortsbo, som har tråkigt, eller en spion, som hör sig för.
— Och du svarade honom så där?
— Ingenting berättigade mig att svara honom annorlunda. Han var artig mot mig, och jag mot honom.
— Men om det nu var en spion? Jag är rädd att du gjorde orätt i att svara honom som du gjorde, sade Aramis, i det han med ögonen följde den unge mannen, som försvann bakom sandrevlarna.
— Och du glömmer, att du begick en ännu större oförsiktighet, då du uttalade lord Winters namn. Det var just vid ljudet av detta namn, som mannen stannade. Vill du, att jag skall bekänna en sak? Jag var också nyfiken att få se den där unge mannen på nära håll.
— Och varför det då?
— Aramis, du kommer kanske att skratta åt mig, du skall säga, att jag alltid återkommer till samma tanke och kalla mig en räddhågad andeskådare …
— Nå, vidare!
— Vem tycker du, att den unge mannen liknar?
— I fulhet eller i skönhet? frågade Aramis skrattande.
— I fulhet och så mycket en man kan likna en kvinna.
— För tusan! utropade Aramis; du ger mig något att tänka på. Nej, du är verkligen ingen andeskådare, min bäste vän, och nu då jag tänker efter, finner jag, att du har rätt. Denna tunna, hopknipna mun, dessa ögon, som alltid synes lyda förståndet och aldrig hjärtat … det är någon sidoättling av mylady.
— Du skrattar, Aramis?
— Av gammal vana, det är allt, för jag svär, att jag lika ogärna som du skulle vilja möta den där ormungen på min väg.
— Ah, se där kommer Winter, sade Athos.
— Gott, sade Aramis, nu skulle det bara fattas, att våra betjänter läte vänta på sig.
