— Nej, jag ser dem komma strax efter lorden.
— Vad i all världen fattas vår vän? frågade Aramis. Han liknar en av Dantes fördömda, på vilka Satan vridit om halsen. Varför stirrar han efter sig så där?
Då Winter i sin tur varseblev de andra, fördubblade han sin hastighet och skyndade fram till dem.
— Vad fattas er, mylord? frågade Athos. Varför är ni så andfådd?
— Åh, ingenting, svarade Winter, ingenting. Jag tyckte bara, då jag gick förbi sandrevlarna …
Han vände sig åter om. Athos såg på Aramis.
— Men låt oss fara, återtog Winter, låt oss fara, båten väntar oss, och där ligger vår slup för ankar … ni se den härifrån. Jag önskar vi redan vore ombord.
Och han vände sig åter om.
— Anfäkta, sade Aramis, har ni glömt något?
— Nej, det är bara tankspriddhet.
— Han har sett honom, sade Athos sakta till Aramis.
De hade nu kommit fram till trappan, som förde ned till båten. Winter lät betjänterna gå förut med vapnen och kappsäckarna och började sedan stiga ned efter dem.
I detta ögonblick varseblev Athos en man, som följde havsstranden, parallellt med hamnarmen, och som påskyndade sin gång liksom för att från andra sidan av hamnen, knappt tjugu steg därifrån åse deras inskeppning.
Oaktat skymningen, som började tätna, tyckte Athos sig igenkänna den unge mannen, som nyss frågat dem.
— Åhå, sade han för sig själv, skulle det verkligen kunna vara en spion, och ämnar han hindra oss att gå ombord?
Men som det, ifall främlingen verkligen haft en sådan avsikt, redan var något för sent att sätta den i verket, steg Athos i sin tur utför trappan, men utan att förlora den unge mannen ur sikte.
Då Athos hoppat i båten, lade den genast ut från stranden och började avlägsna sig, rodd av fyra starka karlar.
Den unge mannen följde med eller rättare gick framom båten. Den skulle fram mellan ändan av hamnarmen, som
