vunnit en fullständig seger. Denna seger var därför också en triumf för hovet, en dubbel seger, både mot yttre och inre fiender.
På aftonen hölls konselj, vartill kallats marskalk de la Meilleraie och herr de Villeroy, emedan de tillhörde Mazarins parti, Chavigny och Séguier, emedan de hatade parlamentet, samt Guitaut och Comminges, emedan de voro drottningen tillgivna.
Ingenting förspordes om vad som beslutades vid denna konselj. Man visste blott, att tedeum följande dag skulle avsjungas i Notre-Dame för den nyvunna segern vid Lens.
Följande söndag vaknade parisarna således i fröjd och gamman; ett tedeum var på den tiden någonting storartat. Solen, som tycktes vilja deltaga i festen, hade uppgått strålande och förgyllde de mörka tornen på stadens förnämsta kyrka, som redan var uppfylld av en ofantlig folkskara. Även de mest oansenliga gatorna i la Cité hade antagit ett festligt utseende, och längs kajerna såg man långa rader av borgare, hantverkare, kvinnor och barn, vilka begåvo sig till Notre-Dame, likt en flod, som strömmar tillbaka till sin källa.
Redan klockan åtta på morgonen hade drottningens drabanter, kommenderade av Guitaut och av hans brorson Comminges, som andre man, ryckt ut med trummor och trumpeter samt uppställt sig i särskilda avdelningar på visst avstånd från varandra från Palais-Royal ända till Notre-Dame, en manöver, som parisarna med lugn åsett, ivriga, som de alltid äro, att få höra militärmusik och se lysande uniformer.
Vår unge vän Friquet, uppassaren och korgossen, var denna dag helgdagsklädd, och under förevändning av en svullnad, vilken han för ögonblicket förskaffat sig genom att införa en massa körsbärskärnor i ena sidan av munnen, hade han av sin förman, Bazin, fått ledigt för dagen.
Utanför kyrkdörren spottade Friquet behändigt ut sin svullnad och sprang så fort han förmådde till Palais-Royal, dit han anlände i samma stund som drabanterna ryckte ut. Som han kom endast för att njuta av deras åsyn och höra musiken, ställde han sig i spetsen för dem, slog trumma med två
