skifferbitar och övergick från denna övning till trumpeten, vars ljud han med munnen härmade på ett sätt, som mer än en gång skaffat honom beröm av amatörer på härmad musik.
Denna förlustelse räckte från Barrière des Sergents ända till Notre-Dameplatsen, och Friquet njöt obeskrivligt därav, men när regementet gjort halt och kompanierna delat sig, inträngde i hjärtat av la Cité och ställde upp sig vid Saint-Christophegatans mynning, nära Cocatrixgatan, där Broussel bodde, då kom Friquet ihåg, ati han ej ätit någon frukost, och efter en mogen överläggning beslöt han, att parlamentsrådet Broussel denna gång skulle bestå honom med frukost.
Följaktligen begav han sig av i fullt språng, kom helt andfådd fram till parlamentsrådets port och klappade häftigt på. Friquets mor, Broussels gamla tjänarinna, kom och öppnade.
— Vad vill du här, din odåga, sporde hon, och varför är du inte i Notre-Dame?
— Jag var där, mor Nanette, svarade Friquet, men jag såg, att man hade saker för sig, som parlamentsrådet Broussel borde underrättas om, och med herr Bazins tillåtelse kommer jag nu för att tala med herr Broussel.
— Vad vill du säga herr Broussel då, din spoling?
— Jag vill tala med honom själv.
— Det går inte för sig … han arbetar.
— Då väntar jag, sade Friquet, i det han hastigt steg uppför trappan, och mor Nanette följde långsamt efter.
— Men så säg mig då, vad du vill herr Broussel!
— Jag vill säga honom, skrek Friquet av alla krafter, att hela drabantkåren marscherar åt det här hållet. Och som jag överallt hört sägas, att man på hovet har ont i sinnet mot honom, kommer jag nu för att förbereda och varna honom, så att han kan vara på sin vakt.
Broussel hörde den unge tjuvpojkens skrik, och förtjust över hans utomordentliga nit, kom han ned från sitt arbetsrum.
— Seså, min vän, sade han, vad ha vi med drabanterna att göra, och är du inte tokig, som för ett sådant oväsen? Vet du inte, att det är brukligt att göra som de där herrarna göra,
