helt och hållet förgylld vagn. Tio vagnar följde efter, vilka medförde hovdamerna, hovdignitärerna och hela det övriga hovet.
— Leve konungen! ropades från alla håll.
Den unge kungen såg högtidligt ut genom vagnsfönstret, visade ett ganska erkänsamt litet småleende och täcktes till och med nedlåta sig till en lätt hälsning, vilket ökade mängdens hurrarop.
Så snart hovets medlemmar intagit sina platser i kyrkan, tog gudstjänsten sin början.
I detsamma lämnade en vagn med Comminges vapen raden av hovvagnar och for långsamt för att taga plats vid mynningen av den alldeles tomma Saint-Christophegatan. Då de anlänt dit, stego fyra drabanter och en polisgevaldiger, som eskorterat den, upp i det tunga åkdonet och tillslöto läderskärmarna.
Alla människor voro så upptagna av ceremonien, att varken vagnen eller de försiktighetsmått, varmed de, som sutto däri, omgåvo sig, märktes av någon. Friquet, vars alltid spejande öga ensamt kunnat iakttaga dem, satt på stenfoten till ett hus mitt framför porten till Notre-Dame för att där njuta av sina aprikoser. Därifrån såg han konungen, drottningen och kardinal Mazarin och hörde mässan lika bra som om han själv tjänstgjort därvid.
Mot slutet av gudstjänsten, då drottningen såg, att Comminges, som stod helt nära henne, väntade en stadfästelse på den befallning, hon förut givit honom, sade hon sakta till honom:
— Gå, Comminges, och Gud vare med er!
Comminges avlägsnade sig genast, gick ut ur kyrkan och bort till Saint-Christophegatan.
Friquet, som såg den ståtlige officern, åtföljd av två drabanter, roade sig med att följa efter honom, och det med så mycket mer nöje, som ceremonien just då slutade och kungen åter satte sig upp i sin vagn.
Knappast hade polisgevaldigern sett Comminges komma, förrän han sade ett ord till kusken, vilken genast satte vagnen i rörelse och körde fram till Broussels port.
