Comminges bultade på denna port i samma stund som vagnen stannade där.
Friguet väntade bakom Comminges att porten skulle öppnas.
— Vad gör du här, slyngel? sade Comminges.
— Jag väntar, herr officer, att slippa in till herr Broussel, svarade Friquet i den inställsamma ton, som parispojken så väl vid behov vet att antaga.
— Han bor alltså säkert här?
— Ja, min herre.
Porten öppnades, officern frågade betjänten och fick veta, att herr Broussel var hemma och höll på att äta middag. Comminges följde betjänten och Friquet Comminges.
Broussel satt till bords med sin familj, mitt emot honom satt hans hustru, vid hans sida hans båda döttrar och vid bordsändan hans son Louviégres.
Comminges öppnade själv dörren och befann sig mitt för denna familjegrupp.
— Min herre, sade han, jag medför en kunglig order.
— Gott, svarade Broussel, vad innebär denna order?
— Jag har fått i uppdrag att försäkra mig om er person, min herre, och om ni vill följa mitt råd, besparar ni er mödan att läsa denna långa skrivelse och följer mig genast.
Om åskan slagit ned mitt ibland dessa fridsamma människor, skulle den knappast åstadkommit en förfärligare verkan. Broussel ryggade darrande tillbaka. På den tiden var det en förskräcklig sak att bli arresterad på grund av kunglig onåd. Louvigres gjorde en rörelse som för att springa efter sin värja, som låg på en stol i ett hörn av salen, men en blick av den gamle Broussel hejdade honom. Fru Broussel smälte i tårar, de båda flickorna slogo armarna om fadern.
— Seså, min herre, låt oss skynda oss. Vi måste lyda konungen. Ordern är bestämd och måste verkställas ögonblickligen.
— Min herre, svarade Broussel, jag är sjuk och kan inte i sådant tillstånd gå i fängelse; jag begär anstånd.
— Omöjligt! svarade Comminges.
