det han reste sig i stigbyglarna och höjde sin värja samt med både ord och åtbörder kallade till sig de musketörer, som ej kunnat följa honom på hans hastiga ritt. Sopa bort allt det här! Musköterna! Färdigt gevär! Lägg an …
Vid detta kommandorop försvunno de hopade massorna så hastigt, att d'Artagnan ej kunde avhålla sig från eti homeriskt skratt.
— Tack, d'Artagnan! sade Comminges, i det han till hälften lutade sig ut genom dörren på den kullstjälpta vagnen. Och tack, även ni, unge ädling! Ert namn, så att jag kan säga det för drottningen?
Raoul ämnade svara, då d'Artagnan böjde sig ned intill hans öra.
— Tyst! viskade han, och låt mig svara.
Därpå vände han sig till Comminges.
— Förlora inte tiden, Comminges. Stig ur vagnen, om ni kan, och skaffa hit en annan. Om fem minuter kommer allt det där packet tillbaka med värjor och musköter. Ni blir dödad och er fånge befriad. Se där kommer just en vagn!
— Gott, jag skyndar, sade Comminges, och om de komma tillbaka, så giv eld bara!
— Nej nej, svarade d'Artagnan. Tvärtom må ingen skjuta! Ett i denna stund avlossat skott skulle man i morgon få betala alltför dyrt.
Comminges tog sina fyra drabanter och lika många musketörer och skyndade fram till vägnen. Han lät dem, som befunno sig däri, stiga ur. Men då han skulle förflytta Broussel ur den kullstjälpta vagnen till den andra, varseblev folket den, som de kallade sin befriare, uppgav de ohyggligaste skrän och rusade åter mot vagnen.
— Kör! sade d'Artagnan. Tag tio musketörer med er till betäckning, jag behåller tjugu för att hålla folket i styr. Tio man med herr de Comminges!
Tio man skilde sig från truppen, slöto sig kring den nya vagnen och redo av i galopp. Då vagnen for, fördubblades tjuten, mer än tiotusen personer trängdes på kajen, spärrande Pont-Neuf och de närliggande gatorna.
