Kusken piskade på hästarna, som gjorde en bred öppning i folkmassan. Men då man kom till kajen, måste man likväl stanna. Vagnen stjälpte, hästarna lyftes, kvävdes och krossades av folkhopen.
Raoul, som var till fots, emedan han ej haft tid att åter stiga till häst, tröttnade på att utdela slag med flatsidan av sin värja och började, liksom drabanterna, att använda spetsen. Men denna sista, förfärliga utväg uppretade endast folkhopen ytterligare. Man började att även bland folkmassan få se en muskötpipa eller en värjklinga blänka; några skott hördes, utan tvivel avlossade i luften, men ljudet därav satte icke desto mindre sinnena i svallning. Kastvapen fortforo att regna från fönstren. Man hörde röster, som man endast hör på upprorsdagar, man såg ansikten, som man endast ser de dagar, då blod flyter. Ropen: Död åt drabanterna! I Seine med officern! Överröstade allt detta buller, så förfärligt det än var.
Raoul, med sönderriven hatt och blödande ansikte, kände, ati icke blott krafterna utan även medvetandet började övergiva honom; hans ögon simmade i ett rödaktigt töcken, och genom detta töcken såg han hundratals hotande armar sträcka sig fram, färdiga att gripa honom, då han föll. Comminges, som stod i den kullstjälpta vagnen, slet i raseri av sig håret.
Allt var förbi; vagn, hästar, drabanter och kanske även fången … allt var nära att slitas i stycken, då plötsligt en för Raoul välkänd röst hördes och en lång värja blixtrade i luften. I samma ögonblick öppnade sig folkhopen, undanträngd, kullslagen eller krossad. En musketörofficer, som högg och stack omkring sig till höger och vänster, skyndade fram till Raoul och tog honom i sina armar just då han var nära att falla.
— Guds blod! utropade officern, ha de mördat honom? I så fall, ve över dem!
Och han vände sig om, så förfärlig i kraft, vrede och hot, att även de mest ursinniga upprorsmakarna rusade över varandra i vild flykt, och några rullade ända ned i Seine.
— Herr d'Artagnan! mumlade Raoul.
— Ja, vid Gud, i egen person och lyckligt nog för er, som det tycks, min unge vän! Seså, hitåt, ni andra! ropade han, i
