— Drick ett par klunkar av det här, sade han. Raoul drack och ville förnya sina tacksägelser. Min vän, återtog d'Artagnan, det där få vi tala om en annan gång.
När han nu såg, att musketörerna hade rensopat kajen från Pont-Neuf ända till Saint-Michel, och att de nu återkommo, höjde han sin värja till tecken att de skulle skynda sig.
Musketörerna anlände i trav. I samma stund kom även från andra sidan av kajen den tio man starka eskorten, som d'Artagnan givit Comminges.
— Hallå! ropade d'Artagnan till de senare; har något vidare tilldragit sig?
— Ah, herr löjtnant, svärade sergeanten, deras vagn har gått sönder igen … det är en riktig förbannelse.
D'Artagnan ryckte på axlarna.
— Sådana stympare! sade han. När man väljer en vagn, bör man taga en som är säker.
— Vad befaller ni, herr löjtnant?
— Tag befälet över truppen och för den till kasernen.
— Ni tänker då bege er ensam hem?
— Ja visst. Tror ni kanske, att jag behöver eskort?
— Men …
— Seså, marsch!
Musketörerna redo bort och d'Artagnan befann sig ensam med Raoul.
— Hur är det med er nu? frågade han. Har ni ont?
— Ja, min herre, mitt huvud är tungt och brännande.
— Vad är det då åt huvudet? frågade d'Artagnan, i det han lyfte av ynglingens hatt. Aha! En kontusion!
— Ja, jag tror, att jag fick en blomkruka i huvudet.
— Gemena pack! utropade d'Artagnan. Men ni har sporrar … var ni då till häst?
— Ja, men jag steg av för att hjälpa herr de Comminges, och man tog min häst. Ah, se där kommer han!
I detsamma kom verkligen Raouls häst, riden av Friquet, som satte av i galopp, under det han svängde sin mössa och ropade:
— Broussel! Leve Broussel!
