— Hallå! Stanna, lymmel! skrek d'Artagnan. För hit hästen!
Friquet hörde väl, men låtsade ej höra och försökte fortsätta sin väg. D'Artagnan ville ej lämna Raoul ensam; han nöjde sig därför med att taga en pistol ur hölstret och spänna hanen.
Friquet hade skarpt öga och fint öra; han såg d'Artagnans rörelse, hörde knäppningen av hanen och stannade hästen helt tvärt.
D'Artagnan betraktade uppmärksamt Friquet och igenkände den lille uppassaren från Calandregatan.
— Jaså, det är du, din slyngel, sade han, kom hit!
— Ja, det är jag, herr officer, svarade Friquet med sin mest inställsamma min.
— Du har således bytt om yrke? Du är inte längre korgosse och uppassare utan hästtjuv?
— Åh, herr officer, så ni säger! sade Friquet. Jag sökte adelsmannen, som rår om denna häst, en vacker kavaljer, och tapper som själva Cesar! (Han låtsade nu först varsebliva Raoul.) Ah, men se där är han ju! Herre, ni glömmer väl inte en fattig pojke, inte sant?
Raoul stack handen i fickan.
— Vad tänker ni göra? frågade d'Artagnan.
— Ge tio livres åt den hygglige gossen, svarade Raoul.
— Tio sparkar, ja, sade d'Artagnan. Gå, din slyngel, och glöm inte, att jag har din adress!
Friquet, som ej väntat sig att slippa för så gott pris, tog ett skutt från kajen till Dauphinegatan, där han försvann. Raoul steg åter upp på sin häst och ridande i skritt, styrde båda kosan åt Tigquetonnegatan.
Utan vidare äventyr anlände de till värdshuset Geten.
Den vackra Madeleine underrättade d'Artagnan om att Planchet kommit tillbaka och medfört Mousqueton, vilken nu befann sig ganska väl.
Sedan vin inburits och d'Artagnan blivit ensam med Raoul, sade han med blicken fäst pa den unge mannen:
— Ni är väl mycket nöjd med er själv nu, eller hur?
