— Och vad ska vi göra då?
— När stunden kommer att handla, skall ni få veta allt.
— Och till dess?
— Väntar ni och söker upp edra vänner under tiden.
— Monseigneur, de äro antagligen inte kvar i Paris. Jag måste då ge mig ut på resor. Jag är bara en fattig musketörlöjtnant, och det kostar att resa.
— Det är inte meningen att ni skall uppträda med mycken ståt. Mina planer tarva hemlighet och tysthet och skulle inte främjas av en alltför stor utrustning.
— Men, monseigneur, jag kan inte bekosta resan med min sold, emedan jag inte fått ut den på tre månader. Inte heller har jag några besparingar att använda.
Mazarin stod ett ögonblick tveksam, som om en häftig strid rasat inom honom, därpå gick han bort till ett med tredubbla lås försett skåp, tog därur fram en penningpåse och sade med en suck, i det han två eller tre gånger vägde den i handen, innan han gav den åt d'Artagnan:
— Tag då det här, det är respengar.
— Om det är spanska dubloner eller guldécuer, tänkte d'Artagnan, så kan vi ännu en gång göra affärer tillsammans.
Han bugade sig och stoppade ned påsen i sin rymliga ficka.
— Nåväl, det är alltså avgjort, återtog kardinalen, ni reser …
— Ja, monseigneur.
— Skriv varje dag till mig och underrätta mig om underhandlingarnas gång.
— Det skall jag inte försumma, monseigneur.
— Gott! Apropå, vad heta era vänner?
— Vad mina vänner heta? upprepade d'Artagnan med en viss oro.
— Ja, under det ni söker å er sida, skall jag också anställa efterforskningar, och kanske jag får veta något.
— Greve de La Fère, som kallade sig Athos, herr du Vallon, som antagit namnet Porthos och chevalier d'Herblay, som kallade sig Aramis.
Kardinalen smålog.
