— Unga adelsjunkrar, sade han, som gått in vid musketörerna under antagna namn för att inte blottställa sina familjenamn. Goda klingor, men tomma börsar … ja, sådant där känner man till.
— Om Gud vill att dessa svärd skola dragas i ers eminens tjänst, sade d'Artagnan, vågar jag uttala den önskan, att monseigneurs börs i sin tur må bli tommare, men deras däremot fullare, ty med dessa tre män och mig skall ers eminens kunna röra upp hela Frankrike, ja hela Europa, om ni så önskar.
— Dessa gascognare, sade Mazarin skrattande, skryta nästan lika bra som italienarne.
— I alla händelser, genmälde d'Artagnan, likaledes skrattande, äro de bättre värjor.
D'Artagnan avlägsnade sig, sedan han anhållit om permission, vilken genast beviljades honom och underskrevs av Mazarin själv.
Så fort han kom ut på gården, gick han fram till en lykta och tittade hastigt i penningpungen.
— Silverécuer! utbrast han föraktligt. Det anade jag! Ah, Mazarin, du har inte förtroende för mig! Så mycket sämre … Det bådar intet gott för dig!
Under tiden gnuggade kardinalen sina händer.
— Hundra pistoler, mumlade han, hundra pistoler! För hundra pistoler har jag kommit i besittning av en hemlighet, som kardinal Richelieu gärna skulle ha betalat tjugutusen écuer för. Och dessutom den där diamanten, tillade han med ömma blickar på drottningens ring, som han behållit i stället för att ge den åt d'Artagnan, dessutom den här diamanten, som är värd minst tiotusen livrées.
Kardinalen gick in i sin sängkammare, helt glad över denna kväll, som givit honom så god behållning, lade ringen i ett juvelskrin och ropade på Bernouin för att låta kläda av sig.
Samtidigt vandrade d'Artagnan bort åt Tiquetonne-gatan, där han bodde på Värdshuset Geten.
Vi vilja nu i korthet omtala, hur d'Artagnan kommit att välja denna bostad.
