som invaggade sig i den ljuva förhoppningen att hon var änka, påstod bestämt, att han var avliden.
Slutligen, efter en treårig förbindelse, vilken d'Artagnan väl aktade sig för att bryta, helst som han med varje år funnit sin bostad och sin värdinna allt trevligare, ty den senare lämnade honom kredit för den förra, fick värdinnan det orimliga infallet att åter vilja bli hustru och föreslog d'Artagnan, att de skulle gifta sig med varandra.
— Fy! svarade d'Artagnan. Vill ni ingå tvegifte? Det kan väl inte vara ert allvar.
— Men han är död … det är jag alldeles säker på.
— Han var en mycket förtretlig gynnare och skulle i så fall nog dyka upp igen en vacker dag för att låta hänga oss.
— Nåja, kommer han tillbaka, så dödar ni honom bara, ni är ju så tapper och skicklig.
— Besitta, det vore också ett sätt att bli hängd!
— Ni avslår då mitt anbud?
— Ja visst. Hur skulle jag kunna annat?
Den vackra värdinnan blev tröstlös. Hon hade gärna gjort d'Artagnan icke blott till sin man utan även till sin gud; han var en ståtlig karl och hade så stiliga mustascher.
På fjärde året av denna förbindelse inträffade expeditionen till Franche-Comté. D'Artagnan utsågs att deltaga däri och beredde sig till uppbrottet. Utgjutelser av sorg och saknad, tårar och högtidliga löften om evig trohet flödade nu, allt å värdinnans sida naturligtvis. D'Artagnan var alltför hög herre för att nedlåta sig till dylika löften; han lovade blott att göra allt vad han kunde för att öka sitt namns ära.
Beträffande d'Artagnans mod känna vi honom; han höll sig aldrig undan, och en dag, då han i spetsen för sitt kompani sprängde mot fienden, fick han en kula i bröstet och föll ned på slagfältet. Man såg honom falla från hästen och bli liggande på marken, man trodde, att han var död, och alla de, som hoppades få efterträda honom i hans grad, påstodo det bestämt.
Men d'Artagnan var mera seglivad än så. Sedan han under dagens hetta legat avsvimmad på slagfältet, återkallade nattens svalka honom till livet. Han begav sig till en by, bul-
