ej kunde bliva något, så framt icke var och en av dessa vänner så att säga delade med sig av det elektriska fluidum han själv fått av himlen.
Ehuru d'Artagnan blivit löjtnant vid musketörerna, fann han sig därigenom blott ännu mer ensam; han var ej som Athos av tillräckligt hög börd för att vinna inträde i de förnämare kretsarna; han var ej som Porthos nog fåfäng att söka inbilla andra, att han umgicks i de högre kretsarna, han var icke, som Aramis, nog adelsman att i och genom sin egen personlighet kunna bibehålla sitt stånds fina, belevade ton och skick.
För någon tid hade det tjusande minnet av fru Bonacieux i den unge löjtnantens själ ingjutit en viss poesi, men som allting är förgängligt i denna värld, utplånades småningom även detta minne. Garnisonslivet har en olycklig inverkan även på finare skaplynnen. Av de två motsatta naturer, som bildade d'Artagnans personlighet, segrade småningom den materiella, och utan att själv märka det, hade d'Artagnan, ständigt i garnison, ständigt i fält, ständigt till häst, blivit vad man brukar kalla »en äkta gammal knekt».
D'Artagnan förlorade fördenskull ingalunda sin naturliga förslagenhet. Tvärtom ökades denna förslagenhet ännu mer, eller framträdde åtminstone mera under den något råare ytan; men han använde den numera blott till småsaker, ej till viktigare företag, han anlitade den för sitt materiella välbefinnande, ett sådant som soldater i allmänhet önska sig, det vill säga god inkvartering, gott bord, en god värdinna och dylikt.
Och allt detta hade d'Artagnan funnit för sex år sedan vid Tiquetonnegatan på Värdshuset Geten.
Under första tiden av hans vistelse på detta hotell blev värdinnan, en vacker och livlig flamländska på tjugufem eller tjugusex år, mycket förtjust i honom. Efter någon kärlekshandel dem emellan, för vilken en förtretlig äkta man visat sig mycket besvärlig, varför d'Artagnan också väl tio gånger hotat att spetsa honom på sin värja, försvann den äkta mannen en vacker morgon för alltid, sedan han i hemlighet sålt några fat vin och medtagit alla pengar samt i huset befintliga juveler. Man antog till sist, att han var död. Hans hustru i synnerhet,
