Och se här ett gott råd: Tag er rum vid Montorgueilgatan, på värdshuset Bollande Katten; där har man det mycket bra, så vida samma värdinna ännu är kvar.
Därpå återvände han hem helt munter och skickade mycket riktigt kläderna till schweizaren, vilken uppassaren fann sittande på samma plats, där d'Artagnan lämnat honom, ännu helt förbryllad av sin motståndares säkra hållning.
Från den stunden fingo uppassaren, värdinnan och hela huset för d'Artagnan samma högaktning, som man skulle hysa för Herkules, om han åter nedstege på jorden för att förnya sina tolv storverk.
Men då han blivit ensam med värdinnan, sade han:
— Nu, vackra Madeleine, vet ni, vad det är för skillnad mellan en schweizare och en ädling. Ni har uppfört er som en riktig krögerska. Så mycket sämre för er, ty detta uppförande berövar er min aktning och en gammal kund. Jag körde bort schweizaren för att förödmjuka er, men jag bor inte längre här. Hör hit, uppassare! Bär min kappsäck till Gyllene Fatet vid Bourdonnaisgatan. Farväl, min fru!
Då d'Artagnan yttrade dessa ord, föreföll han på en gång rörande och majestätisk. Värdinnan kastade sig till hans fötter, bad om förlåtelse och höll honom kvar med milt våld.
Vad återstår väl att säga? Stekspettet vreds omkring, det sprakade i spiseln, den vackra Madeleine grät; d'Artagnan kände sig på en gång hungrig, frusen och förälskad på nytt … han förlät, och då han förlåtit, stannade han kvar.
Se där varför d'Artagnan bodde på värdshuset Geten vid Tiquetonnegatan.
