VII.
D'ARTAGNAN ÄR I BRYDERI, MEN EN AV VÅRA GAMLA BEKANTA KOMMER TILL HANS HJÄLP.
D'ARTAGNAN ÅTERVÄNDE SÅLEDES HELT tankfull från Palais-Royal. Han fann ett visst nöje i att känna Mazarins penningpåse i sin ficka och tänkte på den vackra diamanten, som fordom en gång tillhört honom, och som han ett ögonblick sett blixtra på ministerns finger.
— Om den där diamantringen någonsin mer kommer i min ägo, sade han sig, så skulle jag genast förvandla den i pengar. Jag skulle köpa några egendomar omkring min fars slott, som är en ganska vacker bostad men som inte har andra tillhörigheter än en liten trädgård, och där skulle jag i all min härlighet förbida stunden, då någon rik arvtagerska, förledd av mitt ståtliga utseende, gifte sig med mig; sedan skulle jag ha tre gossar; den förste skulle jag göra till en förnäm och ädel herre som Athos, den andre till en ståtlig soldat som Porthos och den tredje till en fin abbé som Aramis. Det vore min själ mycket bättre än det liv jag nu för. Men olyckligtvis är Mazarin en
