Plötsligt tyckte han sig höra ljudet av en fönsterruta, som slogs sönder i hans rum. Han tänkte genast på sin penningpåse, som förvarades i sekretären, och rusade ut ur garderoben.
Han hade ej bedragit sig. I samma ögonblick, han inträdde, kom en karl in genom fönstret.
— Usling! utropade d'Artagnan, som tog karlen för en tjuv och fattade sin värja.
— Min herre, utbrast mannen, för Guds skull stick er värja i slidan och döda mig inte, förrän ni hört mig! Jag är ingen tjuv, långt därifrån! Jag är en hederlig och välbärgad borgare, som har eget hus. Mitt namn är … Åh, om jag inte bedrar mig är det herr d'Artagnan.
— Ah, är det du, Planchet! utropade löjtnanten.
— Till er tjänst, herre, sade Planchet förtjust, om jag ännu skulle kunna vara det.
— Kanhända, svarade d”Artagnan, men vad tusan springer du på taken efter, klockan sju på morgonen i januari månad?
— Herre, sade Planchet, ni må veta … att …
— Nå, vad är det då? Men sätt först en servett för fönsterrutan och släpp ned gardinen.
Planchet lydde, och d'Artagnan återtog: »Nåväl»?
— Säg mig först, min herre, svarade den försiktige Planchet, på vad fot står ni med greve de Rochefort?
— På allra bästa fot. Vet du då inte, att Rochefort numera är en av mina bästa vänner?
— Så mycket bättre!
— Men vad har Rochefort för gemenskap med detta sätt att komma in i mitt rum?
— Jo, hör på, min herre. Först måste jag säga er, att herr Rochefort är … Planchet tvekade ännu.
— På Bastiljen … ja det vet jag nog.
— Det vill säga, han har varit på Bastiljen, genmälde Planchet.
— Vad? Varit där? utbrast d'Artagnan. Har han då varit nog lycklig att undkomma?
— Ah, herre! utropade i sin tur Planchet. Kallar ni det lyckligt, så är allt gott och väl. Jag vill då tala om för er, att
