man i går afton av någon anledning lät hämta herr Rochefort från Bastiljen.
— För tusan! Det vet jag bäst, emedan det var just jag som hämtade honom.
— Men ni förde honom inte tillbaka, vilket var tur för honom, ty om jag känt igen er bland eskorten, sä var övertygad, min herre, att jag alltid hyser för stor vördnad för er för att kunna …
— Seså, till saken då, din tok! Säg mig, vad som hänt.
— Jo, det hände sig så, att då greve de Rocheforts vagn mitt på Ferroneriegatan for igenom en folkhop och männen, som eskorterade vagnen, röto åt borgarna, uppstod ett högljutt sorl av ovilja. Fången tyckte då, att det var ett gott tillfälle, han uppgav sitt namn och ropade på hjälp. Jag var där och kände igen greve de Rocheforts namn; jag påminde mig, att det var han, som gjort mig till sergeant vid Piémontregementet; jag sade högt, att fången var en vän till hertig de Beaufort. Då blevo de upphetsade, hejdade hästarna och tillbakadrevo eskorten. Under tiden öppnade jag vagnsdörren, herr de Rochefort hoppade ur vagnen och försvann i hopen. Olyckligtvis kom i detsamma en patrull, som förenade sig med fångvakten och angrep oss. Jag flydde då åt Tiquetonnegatan med förföljarna tätt efter mig. Jag tog min tillflykt in i huset bredvid det här. Man omringade det och visiterade det, men förgäves. I femte våningen hade jag träffat på en medlidsam människa, som gömde mig mellan två madrasser. Jag låg kvar på mitt gömställe tills det blev dager, och som jag fruktade, att man i dag skulle återtaga spaningarna, vågade jag mig ut på takrännorna för att söka komma in i något obevakat hus och sedan smyga mig ut därifrån. Se där min historia, och på min heder, min herre, skulle jag inte vara förtvivlad, om jag gjort något, som misshagat er.
— Nej, tvärtom, sade d'Artagnan, det gläder mig, att Rochefort återfått sin frihet, men vet du vad? Om du faller i händerna på kungens folk, så blir du hängd utan nåd och förskoning, min käre Planchet.
— Ja visst tusan, det är just det, som bekymrar mig, och
