därför är jag så glad, att jag hamnat här hos er, för om ni vill gömma mig, så kan ingen göra det bättre än ni.
— Ja, sade d'Artagnan, det vill jag gärna, fastän jag riskerar ingenting mindre än min grad, om det skulle bli känt att jag lämnat fristad åt en upprorsmakare.
— Ack, herre, ni vet väl, att jag gärna för er skulle riskera mitt liv, om det gällde!
— Du kunde till och med säga, att du redan gjort det, Planchet. Jag glömmer bara, vad jag bör glömma, men det är något, som jag vill komma ihåg. Sätt dig nu här och ät i godan ro, för jag ser, att du med begärliga blickar betraktar det som återstår av min kvällsvard.
— Ja, herre, grannfruns skänk var dåligt försedd med födoämnen, och jag har alltsedan i går middag inte ätit mer än en skiva bröd med sylt. Fast jag inte föraktar sötsaker, när de komma i rätt tid, fann jag den där supén alltför lätt.
— Stackars gosse! sade d'Artagnan. Tag nu igen skadan.
— Åh, herre, ni räddar mitt liv på dubbelt sätt sade Planchet.
Han satte sig vid bordet och började äta lika glupskt som under den gamla goda tiden vid Fossoyeursgatan. D'Artagnan fortsatte att gå fram och tillbaka, han tänkte efter, vad nytta han under närvarande förhållanden kunde ha av Planchet. Denne arbetade under tiden på att så mycket som möjligt stärka sina av hungern försvagade krafter.
Äntligen drog han denna suck av tillfredsställelse, som hos en hungrig tillkännagiver, att-han lagt stadig grund och nu behöver göra ett litet uppehåll.
— Hör på, sade d'Artagnan, som nu ansåg tiden vara inne att börja sina spörsmål; låt oss gå i ordning med frågorna: Vet du var Athos finns nu för tiden?
— Nej, herre, svarade Planchet.
— Besitta det! Vet du, var Porthos är då?
— Lika litet.
— Anfäkta och regera! Än Aramis då?
— Inte det heller.
— Tusan bövlar!
