— Först och främst, sade Bazin, var Aramis ett förtappelsens namn; av Aramis kan man också få Simara, som är namnet på en ond ande. Till sin egen lycka har han för alltid lagt bort detta namn.
— Också, svarade d'Artagnan, som föresatt sig att vara tålmodig, är det inte Aramis jag söker utan abbé d'Herblay. Och nu, min käre Bazin, säg mig var han är!
— Hörde ni inte, herr d'Artagnan, att jag svarade er, att jag inte vet det?
— Jo, visserligen, men därpå svarar jag i min tur, att det är omöjligt.
— Det är likväl sant, herre, rena sanningen, Guds rena sanning.
D'Artagnan insåg, att han icke skulle-få veta något av Bazin. Att denne ljög var uppenbart, men han gjorde det med så mycken iver och ståndaktighet, att man lätt kunde förutse, att han icke ämnade yppa någonting.
— Gott, min käre Bazin, sade d'Artagnan, eftersom du inte vet var din herre finns, så låt oss inte tala mer därom. Låt oss skiljas som goda vänner och håll till godo med denna halva pistol för att dricka min skål.
— Jag dricker inte, herre, svarade Bazin, i det han med värdighet sköt tillbaka officerns hand; det kan anstå de världsliga.
— Omutlig! mumlade d'Artagnan. Jag har verkligen otur.
Då d'Artagnan, tankspridd, släppte Bazins rock, begagnade denne friheten för att hastigt draga sig tillbaka till sakristian, där han icke kände sig i säkerhet, förrän han stängt igen dörren efter sig.
D'Artagnan stod orörlig, tankfull och med ögonen riktade på dörren, som utgjorde en skiljemur mellan honom och Bazin, då han kände, att någon med fingerspetsen vidrörde hans skuldra.
Han vände sig om och var nära att uppgiva ett rop av förvåning, då den, som vidrört honom, nu lade ett finger på sin mun som tecken till tystnad.
— Ni här, min käre Rochefort!
