— Tyst! svarade Rochefort. Visste ni, att jag var fri?
— Ja, jag har fått veta det ur första hand.
— Av vem då?
— Av Planchet.
— Hur? Av Planchet?
— Ja visst, det var han, som befriade er.
— Planchet! Ja, jag tyckte verkligen, att jag kände igen hans ansikte. Det bevisar, att en god gärning alltid bär frukt.
— Vad tänker ni göra här?
— Jag kommer för att tacka Gud för min lyckliga befrielse, svarade Rochefort.
— Och vidare? För jag antar, att detta inte är den enda anledningen.
— Vidare för att taga order av koadjutorn och se till, om vi inte skulle kunna spela Mazarin något präktigt spratt.
— Vilket brushuvud! Ni ställer väl till så att ni kommer på Bastiljen igen.
— Åh, det ska jag nog veta att akta mig för, lita på det! Det är så skönt att få andas fria luften igen. Därför ämnar jag också göra en liten tur utåt landsorten.
— Ah, det är just vad jag ämnar, också.
— Kan jag, utan att vara närgången, fråga vart ni far?
— Jag far för att söka upp mina vänner.
— Athos, Porthos och Aramis? Ni söker då dem?
— Ja, men tyvärr vet jag inte var de finnas.
— Ganska eget, minsann! Å vilkens vägnar söker ni dem?
— Anar ni det inte?
— Jo. Och ni har inte reda på, var de äro? Vänta bara åtta dagar, så skall jag skaffa er upplysning därom.
— Åtta dagar… det är för länge, inom tre dagar måste jag ha reda på dem.
— Tre dagar är inte mycket. Frankrike är stort.
— Kan så vara, men ni känner ordet måste. Med det ordet kan man uträtta mycket.
— När börjar ni er spaning?
— Jag har redan börjat.
— Lycka till då!
