— Och er önskar jag lycklig resa.
— Vi träffas kanske på vägen.
— Det är inte troligt.
— Åh, vem vet? Slumpen är så nyckfull. Om Mazarin talar om mig, så säg honom, att jag bett er låta honom veta, att han inom kort skall få erfara, huruvida jag, såsom han yttrade, är för gammal att handla.
Rochefort avlägsnade sig med ett av dessa förfärliga leenden, som förr så ofta kommit d'Artagnan att rysa, men denna gång betraktade han honom utan oro och smålog, även han, med ett vemodigt uttryck, som måhända blott detta minne kunde giva åt hans ansikte.
— Gå, avgrundsande, sade han, och gör vad du vill… det är mig likgiltigt, ty i hela världen finns ej en annan Constance.
När d'Artagnan vände sig om, varseblev han Bazin, vilken, sedan han avlagt sin kyrkliga dräkt, nu stod och talade med sakristanen. Bazin syntes mycket ivrig och gjorde stora åtbörder med sina korta och tjocka armar. D'Artagnan förstod, att han efter all sannolikhet förmanade sakristanen att vara ytterst tystlåten gentemot honom.
Under de båda kyrkotjänarnas samtal passade d'Artagnan på och smög sig ut ur kyrkan samt ställde sig på lur vid Canettesgatan. Bazin kunde ej gå ut, utan att d'Artagnan från sitt gömställe skulle se honom komma.
Efter fem minuters förlopp, under det musketörlöjtnanten stod på sin post, uppenbarade sig Bazin utanför kyrkan; han såg sig noga omkring åt alla håll för att förvissa sig om, att ingen spejade på honom, men han kunde ej se vår officer, vilkens huvud knappt stack fram vid hörnet av ett hus, som låg femtio steg därifrån. Lugnad, då han icke såg till någon, vågade Bazin sig ut på Notre-Dame-gatan.
D'Artagnan skyndade fram från sitt gömställe och kom i lagom tid för att se honom vika av in på Juiveriegatan och därefter styra kosan till Calandregatan, där han inträdde i ett hus av ganska hyggligt utseende. Vår officer tog för givet, att det var i detta hus den värdige pedellen bodde.
