Det lät som tjutet av en orkan, som närmade sig; i samma ögonblick framstormade från var och en av gränderna, som lågo på ömse sidor om huset, två ryttartrupper, vardera beståonde av tio man, omringade d'Artagnan och Planchet och tillspärrade alla utvägar för dem.
— Vad f-n nu då? utbrast d'Artagnan, i det han drog sin värja och ställde sig i skydd bakom sin häst, under det Planchet verkställde samma manöver. Skulle du ha gissat rätt? Kan det verkligen vara oss de vilja åt?
— Det är han, vi ha honom! ropade ryttarna, i det de med dragna värjor störtade mot d'Artagnan.
— Låt honom inte slippa undan, sade en hög röst.
— Nej, monseigneur, var lugn!
D'Artagnan ansåg nu stunden vara inne att blanda sig i samtalet.
— Hör på, mina herrar, sade han på sin gascogniska dialekt, vad vilja ni, vad är det ni åstunda?
— Det skall du nog få veta, tjöto ryttarna med en mun.
— Håll, håll! ropade den, som kallats monseigneur, håll! Vid edra huvuden, det är inte han!
— Seså, mina herrar, sade d'Artagnan, äro människorna alldeles förryckta här i Noisy? Tag er till vara, för jag säger er, att den förste, som närmar sig på min värjas längd, och min värja är ganska lång, honom ristar jag upp.
Anföraren närmade sig nu.
— Vad gör ni här? sade han i en högdragen och myndig ton, som röjde vana att befalla.
— Än ni själv då? genmälde d'Artagnan.
— Var hövlig, eljest komma vi att tukta er eftertryckligt, ty fastän man inte vill uppge sitt namn, vill man ändå bli respekterad efter sin rang.
— Ni vill inte uppge ert namn, därför att ni är huvudman för något anslag, svarade d'Artagnan, men jag, som färdas här helt fredligt med min betjänt, jag har inte samma skäl att förtiga mitt.
— Nog, nog, vad heter ni?
— Jag säger er mitt namn, så att ni må veta, var ni åter
