Enligt bruket på landsbygden hade alla redan gått till sängs, och i hela byn syntes ej ett enda ljus.
D'Artagnan och Planchet fortsatte sin ritt. På båda sidor om vägen avtecknade sig mot den gråa, dystra himlen de ännu mörkare takåsarna på husen; emellanåt skällde någon vaksam hund innanför en port eller sprang någon uppskrämd katt hastigt bort från vägen för att taga sin tillflykt till någon rishög, där man såg dess förskräckta ögon lysa som karbunklar. Dessa voro de enda levande varelser, som tycktes finnas i denna by.
Ungefär mitt i byn reste sig en mörk massa, behärskande stora torget och belägen mellan två gränder. Över fasaden sträckte ofantliga lindar sina stora, avlövade grenar. D'Artagnan betraktade uppmärksamt denna byggnad.
— Det här måste vara ärkebiskopens slott, där den vackra fru de Longueville bor, sade han till Planchet. Men var ligger klostret?
— Klostret, svarade Planchet, ligger vid änden av byn. Det känner jag till.
— Gott, återtog d'Artagnan, rid du dit i galopp, Planchet, medan jag spänner till sadelgjorden på min häst, kom sedan tillbaka och säg mig om det finns något upplyst fönster i klostret.
Planchet hörsammade genast och avlägsnade sig i mörkret, medan d'Artagnan steg av och, som han sagt, spände till sadelgjorden. Efter fem minuters förlopp kom Planchet tillbaka.
— Herre, sade han, det finns bara ett enda upplyst fönster åt den sida, som vetter utåt fältet.
— Hm, svarade d'Artagnan, om jag vore frondör skulle jag klappa på här, och vore då säker på att få ett gott härbärge, och om jag vore munk, skulle jag klappa på där borta och vore säker på, att få en god kvällsvard, men nu lär vi väl knappast bli mottagna vare sig i slottet eller klostret … Se där, det enda fönster, som var upplyst, är nu mörkt!
— Hör ni, herre?
— Ja, vad är det för buller?
