VII.
I OASEN
Medan de fortsatte färden, skulle de nästan ha kunnat tro, att de befunno sig på samma fläck, där de hade varit i solnedgången aftonen förut. Trakten med de fantastiska kullarna och den orangegula sanden utefter floden hade de för länge sedan lämnat bakom sig, och nu sågo de överallt samma bruna, vågformiga grusslätt, dyningen med blanka runda kiselstenar på ytan och de här och där förekommande små ruggarna av salviagrönt kamelgräns. Den utbredde sig framför och bakom dem; långt i fjärran, mitt för dem, höjde den sig upp mot en rad av violetta kullar. Solen var ännu icke tillräckligt högt uppe för att framkalla det tropiska skimret, och det vidsträckta, bruna, violettkantade landskapet avtecknade sig skarpt och klart i den torra, rena luften. Den långa karavanen stretade framåt i takt med packkamelernas långsamma vaggande. Långt ut på flankerna redo spejare, som stannade på varje höjd och sågo sig om, med händerna skuggande för ögonen. På avstånd syntes deras spjut och gevär sticka ut från dem raka och smala som strumpstickor.
»Hur långt tror ni att vi äro från Nilen?» frågade Cochrane. Han red med hakan stödd mot axeln och ögonen längtansfullt spejande mot horisonten i öster.
