98
»Drygt femtio mil», svarade Belmont.
»Nej, inte så mycket», sade översten. »Vi ha på sin höjd ridit femton eller sexton timmar, och en kamel tillryggalägger inte mera än två och en halv engelsk mil i timmen, såvida han inte travar. Det skulle endast bli omkring fyrtio mil, men det är ändå väl mycket, är jag rädd, för att en undsättningstrupp skulle hinna upp oss. Jag inser inte, att vi ha det mycket bättre ställt, därför att vi fått detta anstånd. Vad ha vi att hoppas på? Vi kunna lika gärna när som helst tömma den bittra kalken.»
»Man skall aldrig uppge hoppet», utropade den gladlynta irländaren. »Det är långt till middagen ännu. Hamilton och Hedley vid kamelkåren äro duktiga pojkar, och de komma att sätta efter oss som pilar. Föga anade jag, då jag åt middag med dem i mässen den sista kvällen och de talade om alla sina försiktighetsmått mot rövaranfall, att våra liv skulle komma att bero på dem.»
»Nåja, vi ska väl spela spelet till slut, men inte har jag stora förhoppningar», sade Cochrane. »Vi måste naturligtvis hålla så god min som möjligt inför damerna. Jag ser, att Tippy Tilly har hållit ord, ty de där fem negrerna och de bägge bruna gynnarna måste vara de karlar han talade om. De rida alla tillsammans och hålla sig tämligen nära oss, men jag förstår inte, hur de ska kunna hjälpa oss.»
»Jag har fått tillbaka min revolver», viskade Belmont, med ett granithårt uttryck kring sin energiska mun och sin markerade haka. »Om man försöker sig på något angrepp inot damerna, skjuter jag dem alla tre, och sedan kunna vi dö med lugnt samvete.»
»Ni är en god människa!» sade Cochrane, och de fortsatte sin ritt under tystnad. Ingen av dem talade mycket. En egendomlig, drömlik känsla, som de icke kunde betvinga, smög sig över dem. Det var som om de alla hade tagit in någon sömndryck — det barmhärtiga smärt-
