122
bernas krets och tilltog, då fransmannen tog ännu en dadel ur näsborren på en kamel och kastade upp den luften, varifrån den, som det tycktes, aldrig kom ned. Hans kamrater sågo tydligt, att han gömde dadeln i ärmen; men den skumma dagern var trollkonstnären till en god hjälp. Åskådarna voro så förtjusta och intresserade, att de föga gåvo akt på en kamelryttare, som kom i raskt trav mellan palmstammarna. Allt skulle kanske ha varit gott och väl, om icke Fardet, berusad av sin egen framgång, hade försökt göra om sin konst ännu en gång med det resultatet, att dadeln föll ur hans hand och bedrägeriet var avslöjat. Förgäves sökte han genast övergå till ett annat av de några få konststycken som han hade på lager. Mollan sade några ord och en arab slog Fardet över ryggen med det tjocka skaftet av sitt spjut.
»Vi ha fått nog av barnlekar», sade den vredgade prästen. »Äro vi män eller barnungar, efter ni försöker lura oss på detta sätt? Här är korset och här koranen vilketdera skall det bli?»
Fardet såg sig hjälplöst omkring på sina kamrater.
»Jag förmår inte mera; ni begärde fem minuter, dem har ni fått», sade han till överste Cochrane.
»Och det är kanske nog», svarade krigaren. »Här äro emirerna.»
Kamelryttaren, som de hört komma på avstånd, hade begivit sig till de båda arabcheferna och avlagt en kort rapport för dem, i det han pekade åt det håll, varifrån han hade kommit. Emirerna utbytte några hastiga ord och gingo därpå fram till skaran, som stod omkring fångarna. Fastän fanatiker och barbarer voro de likväl två i högsta grad majestätiska män. där de vandrade genom palmlundens skymning. Det bistra gamla gråskägget lyfte upp sin hand och sade raskt några korta, avhuggna meningar, och hans vilda följeslagare tjöto
