mot honom som hundar mot jägaren. Den eld, som glödde i hans trotsiga ögon, återspeglades i hundra andra. Här kunde man läsa styrkan och faran i Mahdins resning, här i dessa förvridna ansikten, i denna krets av svängande armar, i det vitglödande raseriet hos dessa människor, som icke önskade någonting högre än en blodig död, om bara deras egna händer voro blodiga, då de gingo den till mötes.
»Ha fångarna omfattat den sanna tron?» frågade emiren Abderrahman och såg på dem med sina grymma ögon.
Mollan hade sitt anseende att upprätthålla, och han kunde icke tillstå, att han hade misslyckats.
»De stodo just i begrepp att omfatta den, då …»
»Låt det vara så länge, molla.»
Han gav en befallning, och alla araberna skyndade till sina kameler. Emiren Wad Ibrahim sprängde genast bort med nästan halva truppen. De andra sutto färdiga på sina kameler med gevär i hand.
»Vad har hänt?» frågade Belmont.
»Det ljusnar», utropade översten. »Den egyptiska kamelkåren är hack i häl efter oss.»
»Ack, överste, tror ni verkligen, att vi bli räddade?» sade Sadie suckande.
Deras långvariga, enformiga lidanden hade till den grad förstört deras nerver, att de tycktes oförmögna till varje livligare känsla; men detta nu plötsligt återvaknade hopp förde med sig en vånda liksom vid en förfrusen lems återställande. Till och med den kraftfulle, behärskade Belmont var full av tvivel och farhågor. Han hade hoppats, då det icke fanns några utsikter till räddning; men nu, då den nalkades, darrade han.
»De måtte väl inte komma i för ringa antal!» utropade han. »Om överbefälhavaren låtit dem ge sig av för litet manstarka, borde han sannerligen ställas inför krigsrätt.»
