IX.
I HÅLVÄGEN
Som ingen av de tre förstod arabiska, skulle emirens befallningar ha varit obegripliga för dem, hade det icke varit för Mansurs uppförande. Efter allt sitt svek och allt sitt kryperi och sin avfällighet fann den olycklige dragomanen sina värsta farhågor bekräftade, då dervischanföraren gav sina korta befallningar. Med ett anskri av fasa kastade den stackars uslingen sig framstupa och hakade sig fast vid arabens blus. Emiren försökte slita sig lös, men då han kände, att den andre alltjämt höll fast med ett krampaktigt grepp, vände han sig om och gav Mansur en spark med den ilskna otålighet, varmed man kör bort en närgången hundracka. Dragomanens högröda fez flög i luften, och han låg där stönande och framstupa på samma fläck, där den bedövande stöten av arabens hårda fot hade lämnat honom.
Nu var allt liv och rörelse i lägret, ty den gamle emiren hade bestigit sin kamel, och några av hans skara började redan följa sina kamrater. Den tjocke underbefälhavaren, mollan och ungefär ett dussin dervischer omgåvo fångarna; de hade icke bestigit sina kamneler, ty de voro utsedda till att ombesörja avrättningen. De tre männen förstodo, då de betraktade deras ansikten, att det nu icke fanns många sandkorn kvar i deras livs tim-
