»Det har ni sannerligen rätt uti. Det är ryttare därborta.»
Nu kunde alla se dem, en spridd linje av ryttare långt framför dem i öknen.
»De färdas i samma riktning som vi», utropade mrs Belmont, som hade mycket bättre ögon än översten.
Cochrane mumlade en svordom i mustascherna.
»Se på spåren här», sade han; »naturligtvis är det vår egen förtrupp, som lämnade palmlunden före oss. Chefen låter oss rida med den här infernaliska farten, för att vi skola hinna upp dem.»
Då de kommo närmare, sågo de tydligt, att det verkligen var den andra arabavdelningen, och om en stund kom emiren Wad Ibraham travande tillbaka för att rådgör med emiren Abderrahman. De pekade åt det håll, där spejarna hade visat sig, och skakade på huvudet som om de hade många och allvarliga farhågor. Därpå förenade sig båda skarorna till en enda lång, spridd linje, och hela truppen travade framåt stadigt med kurs på Södra Korset, som tindrade strax ovanför horisonten framför dem.
Timme efter timme fortgick detta förfärliga trav, medan de utmattade damerna konvulsiviskt klängde sig fast och Cochrane, utsliten men okuvlig, uppmuntrade dem att hålla ut och såg sig om i mörkret efter något glädjande tecken till, att förföljarna nalkades. Blodet bultade i hans tinningar, och han skrek, att han hörde trumvirvlar i mörkret. I sin feberyrsel såg han svärmar av förföljare alldeles i hälarna på dem, och oupphörligt under den långa natten ropade han till sina med fångar glada nyheter, som upplöste sig i missräkning och hjärtängslan. Då solen gick upp, sågo de, att öknen utbredde sig runt omkring dem, utan att någonting annat rörde sig på dess ofantliga yta än de själva. Med matta ögon och tunga hjärtan stirrade de omkring sig på denna väldiga, tomma
