138
vidd. Deras hopp dog bort liksom det lätta morgontöcknet vid horisonten.
Det var hjärtslitande för damerna att se på sin följeslagare och tänka på den raske och pigge gamle soldat, som hade varit deras medpassagerare från Kairo. Liksom förhållandet var med miss Adams, tycktes ålderdomen ha kommit över honom i ett språng. Hans hår, som hade grånat timme för timme under de svåra umbärandena, var nu silvervitt. Vit skäggstubb hade även dolt halsens och hakans fasta, rena linjer. Ådrorna svällde i hans ansikte, som fårades av djupa veck. Han red med kutig rygg och hakan nedsjunken mot bröstet, ty den gamla, av tiden illa åtgångna kroppen var nu alldeles utmattad; men i hans klara och pigga ögon syntes alltjämt spår av den käcka själ, som bodde i den skröpliga kroppshyddan. Ehuru yrande, uttröttad, döende, bevarade han ännu sin ridderliga, beskyddande min, då han vände sig till damerna och kastade åt dem några små rådgivande och uppmuntrade ord, medan han oupphörligt såg sig om efter den hjälp, som icke kom.
En timme efter soluppgången gjorde ryttarskaran halt, och mat och dryck utdelades åt alla. Därpå fortsatte de med måttligare fart sin färd, söderut, och deras långa, spridda linje sträckte sig över en kvart engelsk mil. Av dervischernas mera bekymmerslösa hållning och det sätt, varpå de pratade under ritten, framgick tydligt, att de trodde sig ha blivit av med sina förföljare. De höllo nu sydostlig kurs, och det var tydligen deras avsikt efter denna långa omväg att komma fram till Nilen igen på någon punkt långt ovanför de egyptiska förposterna. Landskapets karaktär började redan ändras, man såg ej längre omkring sig de långa steniga ökensträckorna, utan hade åter kommit till de fantastiska, solstekta svarta klipporna och den orangegula sanden, genom vilken man redan förut hade färdats.
Å ömse sidor om dem reste sig de skiviga, kägelfor-
