helt svartklädd så när som på en glänsande röd huvudbonad. Det kunde omöjligt i den libyska öknen finnas två sådana korta, undersätsiga figurer eller två så breda färglösa ansikten. Han lutade sig framåt och tycktes stirra skarpt ned i hålvägen. Hans ställning och konturer liknande en karrikatyr av den store Napoleon.
»Kan det vara möjligt, att det är han?»
»Det måste vara han — det är han» ropade damerna.
»Gud i himmelen, man skjuter honom! Gå din väg, galning, annars blir du skjuten!» väsnades översten; men hans torra strupe gav endast ifrån sig ett hest kraxande. Några av dervischerna hade sett den besynnerliga uppenbarelsen uppe på berget och hade fattat sina gevär; men en lång arm dök plötsligt upp bakom Birminghamprästen, en brun hand fattade i hans rockskört, och han försvann med ett ryck. Högre upp i passet, alldeles under den fläck där Stuart hade stått, visade sig emiren Abderrahmans resliga gestalt. Han hade sprungit upp på ett klippblock och ropade och viftade med armarna, men ropen drunknade i en lång, smattrande gevärssalva från vardera sidan av hålvägen. Den bastionlika klippan var kantad med gevärspipor och röda fezer, som lutade sig över avtryckarna. Även från hålvägens andra överkant kommno långa eldkvastar och ett ilsket knallande av skott.
Dervischerna hade råkat i ett bakhåll. Emiren föll, men steg upp igen och viftade. Det syntes en blodfläck på hans långa vita skägg. Han fortfor att peka och gestikulera, men hans spridda följeslagare kunde icke förstå, vad han ville. Några av dem kommo galopperande utför passet, andra kommo från motsatt håll. Några hoppade av kamelerna och försökte klättra upp med svärd i handen till den hotande raden av gevärsmynningar; men de blevo skjutna en i sänder och rullade från klippa till klippa ned till bottnen av hålvägen. Fienden sköt icke särdeles säkert. En neger lyckades komma oskadad upp-
