142
för hela bergssidan, men däruppe fick han skallen krossad av en gevärskolv. Emiren hade fallit ned från sitt klippblock och låg där hopbyltad som ett brunt och vitt lapptäcke.
När så halva antalet av dem hade stupat, blev det tydligt, till och med för dessa exalterade, fanatiska själar, att allt hopp var ute och att de måste laga sig bort från dessa olycksbringande klippor och bege sig ut i öknen igen. De galopperade utför passet, och det är en förskräcklig syn att se en kamel galoppera över ojämn mark. Djurets egen rädsla, dess klumpiga språng, sprattlandet av dess ben, som äro i luften alla fyra på en gång, dess rysliga skrän och skriken från ryttaren, som stötes högt upp ur sadeln vid varje språng — allt detta utgör en tavla, som man icke glömmer. Damerna skreko, då denna vilda ström av skräckslagna djur rusade förbi dem; men översten makade sin egen och deras kameler allt längre och längre in mellan klipporna, ur vägen för de flyende araberna. Luften var full av vinande kulor, och de hörde dem smälla hårt mot stenblocken runt omkring.
»Håll er stilla, så rusa de förbi oss», viskade översten, som nu var helt och hållet sig själv igen, då handlingens ögonblick var inne. »Jag önskar vid Gud, att jag finge se Tippy Tilly eller några av hans vänner — nu är tiden inne för dem att hjälpa oss.»
Han satt och mönstrade den vilda strömmen av flyktingar, då de flögo förbi på sina linkande, hållningslösa, knäsvaga kameler; men den egyptiska artilleristens svarta ansikte fanns icke bland dem.
Nu såg det verkligen ut, som om hela arabtruppen i sin brådska att komma ut ur ravinen icke hade någon tanke på fångarna. Huvudstyrkan hade passerat förbi dem, och endast några eftersläntrare sprungo ännu gatlopp mellan de häftiga gevärssalvorna, som avlossades mot dem uppifrån. Den siste av dem alla, en ung bag-
