144
Men den gamla damen från Boston hade alls icke skadat sig, ty klipporna bredvid kamelen voro så höga, att det endast var ett obetydligt fall hon hade gjort från sadeln. Sadie, mrs Belmont och överste Cochrane stego allesammans av genom att släppa sig på klippblocken och klättra ner från dem. Men de funno miss Adams på benen och viftande i triumf med lämningarna av sin gröna slöja.
»Hurra, Sadie! Hurra, min egen älskling!» skrek hon. »Vi äro räddade, min flicka, vi äro äntligen räddade!»
»Ja, sannerligen äro vi inte det!» utropade översten, och de bröto alla ut i ett hänryckt jubel.
Men Sadie hade under dessa dagar av förfärliga prövningar lärt sig att tänka mera på andra. Hon slog armarna om mrs Belmont och lade sin kind intill hennes.
»Ni kära, ljuva ängel», utropade hon, »hur kunna vi ha hjäta att vara glada, då ni … då ni …»
»Men jag tror inte, att det är så», svarade den modiga irländskan. »Nej, jag tror det inte. förrän jag ser John ligga död framför mig. Men då jag ser det, vill jag inte leva längre för att få se något mera.»
Den sista dervischen hade kommit ut ur hålvägen, och ovanför sig på vardera klippkanten sågo de nu egypterna, långa, smärta, bredaxlade figurer, som, då de avtecknade sig mot den blå himmelen, voro underligt lika krigarna på de antika basrelieferna. Deras kameler funnos i bakgrunden, och de skyndade nu fram till dem. Samtidigt började andra komma ridande från den bortre ändan av hålvägen med upphettade ansikten och ögonen strålande av segerglädje. I spetsen för dem red en mycket liten engelsman med halmgula mustascher och flegmatiskt sätt. Han höll in sin kamel framför flyktingarna och hälsade på damerna. Han bar bruna stövlar och brunt bälte med stålspänne som tog sig helt prydligt och praktiskt ut till hans khakiuniform.
»Nu kom jag äntligen på dem — jag gav den en or-
