dentlig minnesbeta!» sade han. »Gläder mig att ha kunnat vara till någon nytta. Hoppas att ni inte lidit någon skada. En något hård prövning, det här för damer.»
»Ni är från Halfa, förmodar jag?» frågade översten.
»Nej, vi höra till en annan avdelning, den i Sarras, förstår ni. Vi mötte dem i öknen och gensköto dem, och de andra motade på dem bakifrån. Nu ha vi dem i fällan, må ni tro. Klättra upp på den där klippan, så skall ni få se på någonting roligt. Den här gången komma de att bli grundligt kringklappade.»
»Vi lämnade några kamrater vid källorna; vi äro mycket oroliga för dem», sade översten. »Ni har väl inte hört utav dem?»
Den unge officern såg allvarsam ut och skakade på huvudet.
»Det var värre!» sade han. »Araberna äro ena farliga kanaljer, när de ansättas hårt. Jag menar, att vi aldrig väntade att få se er vid liv här, och det riktigt gläder oss att ha kunnat hjälpa någon enda av er ur knipan. Vi hoppades på sin höjd att kunna hämnas er.»
»Har ni någon mera engelsman med er?»
»Archer är vid flanktruppen. Han kommer nog förbi här, ty det finns visst ingen annan väg. Vi ha en av ert sällskap däruppe, en lustig gammal stolle med röd luva. Träffas sedan, hoppas jag! Farväl, mina damer!»
Han förde handen till hjälmen, gav sin kamel ett lätt slag och följde efter sitt folk.
»Bäst att vi stanna här, tills alla tågat förbi», sade översten, ty det var nu tydligt, att folket däruppe måste komma den här vägen. I spridd lunkmarsch på ett led redo de förbi, svarta män och bruna, sudaneser och fellaer, men allesammans det präktigaste folk; ty kamelkåren är den egyptiska arméens elitkår. Var och en hade ett brunt bantlär över bröstet och geväret lagt över låret. En storväxt man med hängande svarta mustascher och en kikare i handen red bredvid dem.
