något bekajad med Oxfordmanér och onaturligt och omänskligt raffinerad, men intressant i sitt tal och med kultiverade tankar. Han hade ett vackert, melankoliskt ansikte, små vaxade mustascher, låg röst och likgiltigt sätt, som dock hade den förtjusande vanan att plötsligt livas upp till ett hastigt småleende och ett glädjeskimmer, då någonting tilltalade hans fantasi. Han valde Walter Pater till reslektyr och satt hela dagen, reserverad men älskvärd, under soltältet med sin roman och en anteckningsbok på fältstolen bredvid sig.
Amerikanerna bildade en grupp för sig. John H. Headingly var från Nya England, hade graduerats vid Harvard universitet och gjorde nu en resa kring jorden för att fullända sin uppfostran. Han gick och gällde som typen för den bästa sortens unga amerikaner — livlig, vaken, stadgad, vetgirig och fördomsfri, med en vacker barlast av från sekterism fri men allvarlig religiös känsla, som höll honom stadig mitt bland alla ungdomens häftiga stormilar. Han hade mindre av den verkliga kulturens sken och mera av dess verklighet än den unga Oxforddiplomaten, ty han hade livligare känslor om än mindre exakta kunskaper. Miss Adams och miss Sadie Adams voro faster och brorsdotter, den förra en liten energisk, knotig gammal mö från Boston med ett stort förråd av obegagnad ömhet bakom sina sträva och svartmuskiga drag. Hon hade aldrig förr varit borta från hemmet, och hon hade nu fullt upp att göra med den frivilligt åtagna uppgiften att bringa Österlandet upp till MasMachusetts’ måttstock. Hon hade knappast landstigit i Egypten, förrän hon kom underfund med att landet behövde hjälpas till rätta, och alltsedan hon kom till den övertygelsen, hade hon haft full sysselsättning. De sadelbrutna åsnorna, de utsvultna pariahundarna, flugorna kring småbarnens ögon, de nakna ungarna, de närgångna tiggarna, de trasiga, osnygga kvinnorna, allt detta vädjade till hennes samvete, och hon grep sig modigt an med sitt
