152
männen svingade sig från deras ryggar. Framför dem stod en lång, ståtlig gestalt, som icke kunde vara någon annan än emiren Wad Ibrahim. Man såg honom knäböja ett ögonblick i bön. Därpå steg han upp, tog någonting från sadeln, bredde helt lugnt ut det på sanden och ställde sig på det.
»Min Gud, utropade översten, »han står på sitt fårskinn!»
»Vad menar ni med det?» frågade Stuart.
»Jo, varje arab har ett fårskinn i sin sadel. Då han ser, att hans belägenhet är fullkomligt hopplös, och ändå är fast besluten att kämpa till döden, tar han ner sitt fårskinn och står på det tills han dör. Se, de stå nu alla på sina fårskinn. Nu varken ge eller ta de pardon.»
Dramat under dem nalkades hastigt sin höjdpunkt. Halfakåren var nu framme, och en ring av rök och eld omgav klungan av knäböjande dervischer, som svarade så gott de kunde. Många av dem hade redan stupat, men de övriga laddade och sköto med det orubbliga mod, som alltid har gjort dem till väldiga motståndare. Ett dussin khakiklädda gestalter på sanden utvisade, att det icke var någon oblodig seger för egypterna. Men nu hördes en smattrande trumpetsignal från Sarrastruppen, och den besvarades av en annan från Halfakåren. De sutto av allesammans bildade en lång, böjd front. En sista salva, och därpå anföllo de inåt under de vilda, eldande tjut, allesammans bildande en lång, böjd front. En sista salva, vildmarker. Ett ögonblick var allt ett enda kaos av rusande gestalter, gevärskolvar som höjdes och slogo ned, spjutspetsar som blänkte och revo i det rullande dammolnet. Därpå smattrade trumpeten ännu en gång, egypterna drogo sig tillbaka och slöto upp med den snabba precisionen hos väl exercerade trupper, och där i mitten, var och en på sitt fårskinn, låg den tappre barbaren och hans mordiska skara. Det nittonde århundradet hade hämnats på det sjunde.
