De tre damerna hade stirrat förfärade, men likväl oemotståndligt fängslade, på den uppskakande tavlan framför sig. Översten vände sig just till dem med några uppmuntrande ord. då hans blick föll på mrs Belmonts ansikte. Det var lika vitt och stelt som om det hade varit skuret i elfenben, och hennes stora grå ögon stirrade liksom i hypnotisk sömn.
»Gud i himmelen, mrs Belmont, vad är det?» utropade han.
Till svar pekade hon ut över öknen. Långt, långt bortom stridens skådeplats kom en liten skara män ridande mot dem.
»Ja, ja, det är några där borta — vad kan det vara för ena?» sade översten.
Alla ansträngde sina ögon, men avståndet var så stort, att de endast kunde se, att det var kamelryttare och ungefär ett dussin till antalet.
»Det är de där uslingarna, som lämnades kvar i palmlunden», sade Cochrane. »Det kan inte vara några andra. Det är ändå en tröst, att de inte kunna komma undan — de ha gått direkt i lejonets gap.»
Men mrs Belmont stirrade ännu med samma stela blick och samma elfenbensvita ansikte. Nu slog hon ut med båda händerna i luften och uppgav ett vilt glädjerop. »Det är de!» skrek hon. »De äro räddade! Det är de, överste, det är de! O, miss Adams, miss Adams, det är de!»
Och hon hoppade och dansade omkring på bergtoppen med vilda ögon som ett uppsluppet barn.
Hennes följeslagare ville ej tro henne, ty de kunde inte se någonting; men det finns ögonblick, då våra dödliga sinnen äro skarpare än vad de, som aldrig ha inlagt hela sitt hjärta och sin själ i dem, kunna fatta. Mrs Belmont hade redan ilat utför klippstigen ner till sin kamel, innan de andra kunde urskilja det, som långt
