154
förut hade bragt henne sitt glada budskap. I spetsen för det annalkande tåget skimrade tre vita punkter i solen, och det kunde icke vara någonting annat än de tre europeiska hattarna. Ryttarna redo fort, och då deras kamrater gåvo sig i väg för att möta dem, sågo de tydligt, att det verkligen var Belmont, Fardet och Stephens jämte dragomanen Mansur och den sårade sudanesen. Då de kommo närmare, visade det sig, att deras eskort bestod av Tippy Tilly och de andra för detta egyptiska soldaterna. Belmont rusade framåt för att möta sin hustru; Fardet stannade och fattade överstens hand.
»Vive la France! Vivent les anglais!» skrek han. »Tout va bien, n'est-ce pas, överste? Ah, canaille! Vivent la croix et les chrétiens!»
Han visste knappast vad han sade i sin förtjusning.
Även översten var så hänryckt som hans anglosaxiska natur tillät han kunde icke gestikulera, men han skrattade ett nervöst, skrockande skratt, vilket var hans sätt att uttrycka höjden av sinnesrörelse.
»Min kära gosse, jag är förbaskat glad att få återse er alla. Jag hade givit er förlorade. Aldrig har jag blivit så glad åt någonting i hela mitt liv! Hur lyckades ni komma undan?»
»Det var helt och hållet ert verk.»
»Mitt?»
»Ja, min vän … Och jag har grälat med er, jag min otacksamma usling!»
»Men hur har jag kunnat rädda er?»
»Det var ni, som gjorde upp med den förträfflige Tippy Tilly och de andra, att de skulle få så och så mycket, om de kunde föra oss levande tillbaka till Egypten igen. De smögo sig bort i mörkret och gömde sig i palmlunden. Då vi sedan lämnades kvar, kröpo de fram med sina gevär och sköto araberna, just som de skulle till att mörda oss. Den fördömda mollan, jag är ledsen att de sköto honom, ty jag tror att jag kunde ha omvänt honom till
