158
Det stod en lykta på bordet, och han satte sig bredvid den. Det gula ljuset lyste på hans feta ansikte och på bokens röda snitt. Den starka, stadiga rösten höjde sig över vattnets plaskande.
»’Må de tacka och lova Herren, vilka han har återlöst och befriat ur fiendens hand och samlat dem från landen, från öster och väster, från norr och söder. De kommo vilse i ödemarken och funno ingen stad att dväljas uti. Hungriga och törstiga, försmäktade deras själar uti den. Då anropade de Herren i sin nöd, och han befriade dem ur betrycket. Han förde dem bort på den rätta vägen, på det att de måtte gå till staden, där de bodde. O, att människorna därför ville prisa Herren för hans godhet och förklara de under han gör för människors barn.’
»Det låter som det vore skrivet för vår räkning, och ändå skrevs det för två tusen år sedan», sade prästen, i det han slog igen boken. »I alla tider har människan nödgats erkänna den hand, som leder henne. Jag för min del tror inte, att inspirationen upphörde för två tusen år sedan. Då Tennyson med sådan glöd och övertygelse skrev:
— — — —
»’Dock är vår fasta lit, att med det goda
en gång det onda ändas skall’
upprepade han det budskap han hade fått, alldeles såsom Mika eller Hesekiel, då världen ännu var yngre, upprepade något mera oslipat och elementärt budskap.»
»Allt det där är mycket bra, mr Stuart», sade fransmannen; »ni vill, att jag skall prisa Gud för att han fört mig ut ur fara och smärta, men vad jag vill veta
