är, varför han, eftersom nu han har ordnat allting, någonsin förde mig i denna fara och smärta. Ni skulle nog inte tacka mig för att jag drog upp er ur floden, om det även var jag, som hade knuffat er i. Det mesta ni kan säga om den försyn ni prisar är, att den har helat det sår den själv har tillfogat.»
»Jag förnekar inte denna svårighet», sade prästen långsamt; »ingen, som inte vill bedraga sig själv, kan förneka denna svårighet. Tänk på hur djärvt Tennyson trotsade den i samma dikt, den storslagnaste, djupaste och tydligast inspirerade på vårt språk. Kom ihåg den verkan det hade på honom.
»’Jag vacklar, där en gång jag stadigt gick,
och, tyngd av sorger och bekymmer alla,
på världens altartrappa måste falla,
som genom mörker når Guds Faders blick;
så sträcker jag troslama händer opp
och trevar, fångar stoft och smuts — anropar
den makt, som härskar över alltets hopar,
och litar svagt på detta större hopp.’
»Det är hemligheternas innersta hemlighet — syndens och lidandets problem, den ofantliga svårighet, som tänkaren måste lösa för att hävda Guds åtgärder med människan. Men låt oss ta vårt eget fall som exempel. Jag för min del har alldeles klart för mig, vad jag har vunnit på det vi ha genomgått. Jag säger det i all ödmjukhet, men jag har nu en klarare uppfattning av mina plikter, än jag någonsin förr haft. Det har lärt mig att vara mindre försumlig i att säga det jag tror vara sant, och mindre trög i att göra det jag känner vara rätt.»
»Och jag», utropade Sadie, »jag vet att det har lärt mig mera än hela mitt föregående liv sammanlagt. Jag är nu en helt annan flicka.»
