160
»Jag förstod aldrig min egen natur förut», sade Stephens. »Jag kan knappast säga, att jag hade någon natur att förstå. Jag levde för det, som var oriktigt, och försummade det, som var livsviktigt.»
»Ja, en duktig uppryckning gör ingen någon skada», anmärkte översten. »För mycket av ett liv på dunbolstrar och med fyra mål om dagen är inte bra varken för man eller kvinna.»
»Det är min fasta övertygelse», sade mrs Belmont allvarligt, »att det inte var någon enda av oss, som inte nådde en större höjd under de där dagarna i öknen än någonsin förut eller sedan. Då våra synder en gång skola vägas, kanske mycket skall bli oss förlåtet för dessa osjälviska dagar.»
De sutto alla tysta en stund, medan purpurstrimmorna mörknade, de grå skuggorna blevo djupare och vildfåglarna flögo förbi i mörka, långt utdragna V'n över den stora lugnt flytande Nilens matt metallglänsande yta. En kall vind hade sprungit upp från öster, och några av sällskapet stego upp för att lämna däcket. Stephens lutade sig fram mot Sadie.
»Kommer ni ihåg vad ni lovade, då vi voro i öknen?» viskade han.
»Vad var det?»
»Ni sade, att om ni blev räddad, skulle ni för framtiden försöka att göra någon annan lycklig.»
»Då måste jag göra det.»
»Ni har gjort det», sade han, och deras händer möttes i mörkret under bordet.
SLUT
