14
dom han hade förnött bland sina böcker. Hans karaktär hade tagit för bestämda former, för att han skulle kunna bli annat än torr och precis i sitt sätt och en smula pedantisk i sitt tal, men han läste och tänkte och observerade och gjorde understrykningar och anteckningar i sin Bædeker liksom fordom i sina juridiska luntor. Han hade rest med från Kairo och kommit på vänskaplig fot med miss Adams och hennes brorsdotter. Den unga amerikanska flickan med sitt prat, sin käckhet och sitt outtömliga goda lynne roade och intresserade honom, och hon å sin sida kände en blandning av respekt och medlidande för hans vetande och hans brister. Sålunda blevo de goda vänner, och man drog på munnen, då man såg hans mulna och hennes soliga ansikte luta sig över samma resehandbok.
Lilla Korosko gled bolmande och spottande uppför floden, sparkade upp det vita vattnet bakom sig och gjorde mera väsen över sina fem knop i timmen än en atlantångare på rekordresa. På däck, under det tjocka soltältet, satt hennes lilla familj av passagerare, och då och då efter några timmar saktade hon farten och makade sig fram till flodbanken för att låta dem bese ännu ett av de otaliga templen. Men fornlämningarna bli mera moderna, ju längre upp man kommer från Kairo, och resande, som i Gize och Sakara ha sett sig mätta på de äldsta av människohand uppförda byggnader, rynka på näsan åt tempel, som knappast äro äldre än den kristna tidräkningen. Ruiner, som skulle betraktas med beundran och vördnad i vilket annat land som helst, lägger man knappast märke till i Egypten. Turisterna besågo med dåsigt intresse de nubiska basreliefernas halvgrekiska konst; de klättrade upp på Koroskokullen för att se solen gå upp över den vilda öknen österut; de blevo slagna med häpnad över Abu Simbels väldiga helgedom, där någon gammal människoras har urholkat ett berg, som om det hade varit en ost; och slutligen, på aftonen av den fjärde
