Hoppa till innehållet

Sida:Mysteriet i öknen 1915.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
13

brädgång har en öppen reling. Pastor John Stuart var en separatistpräst från Birmingham — presbyterian eller kongregationalist — en ofantligt korpulent man, långsam och trög i sitt sätt, men begåvad med ett rikt förråd av torrolig lustighet, som efter vad jag hört gjorde honom till en omtyckt predikant och en lyckad talare på avancerat radikala möten.

Slutligen var där mr James Stephens, en advokat från Manchester (yngste delägare i firman Hickson, Ward och Stephens), som reste för att bli kvitt följderna av influensa. Stephens var en man, som under loppet av trettio år hade arbetat sig upp från firmans fönstertvättare till delägare däri. Under största delen av denna långa tid hade han varit fördjupad i torra, tekniska göromål, endast levat för att tillfredsställa gamla klienter och skaffa nya, tills hans själ och sinne blevo lika metodiska och precisa som de lagparagrafer han utlade. Hans fina och känsliga natur var i fara att bli lika förkrympt som en affärsträls. Hans arbete hade blivit honom en inrotad vana, och som han var ungkarl, fanns det knappast något intresse i livet, som drog honom därifrån, så att hans själ småningom blev inmurad som en medeltida nunnas kropp. Men slutligen kom denna vänliga sjukdom, och naturen knuffade James Stephens ur hans gamla hjulspår och skickade honom ut i stora vida världen, långt bort från det larmande Manchester och hans bokhyllor, fulla av auktoriteter i kalvskinnsband. I början tog han sig djupt därav. Allting föreföll honom tråkigt i jämförelse med hans lilla arbete. Men småningom öppnades hans ögon, och han började dunkelt inse att det var hans arbete, som var tråkigt i jämförelse med denna underbara, omväxlande, oförklarliga värld, om vilken han var så okunnig. Han fick en obestämd uppfattning av, att avbrottet i hans bana kunde bli av större vikt än själva banan. Alla slags nya intressen bemäktigade sig honom, och den medelåldrige lagkarlen utvecklade en efterglöd av den ung-